Skrev ju själv ett sådant där uppretat blogginlägg när Odell-vågorna gick som högst. Men i mångt och mycket står jag fortfarande för vad jag skrev. Jag tillhör väl också en av de (få som de tycks) som fortfarande inte har ändrat åsikt, i grunden, och fortfarande inte stödjer Odell, trots konstprojektet, även om jag på nåt sätt förstår vad hon var ute efter med sin installation, vad hon här ville belysa i och med sina egna erfarenheter, och att rikta – säkert en hel del berättigad - kritik mot tvångsvården…
Jag vet inte… det finns mycket att säga om den här frågan, från många olika perspektiv.. men det är en grej som jag inte kan släppa i sammanhanget..
Jag har tänkt lite på det här.. och tror mig kommit till kärnans punkt (och varför jag tror många blir så arga), och varför jag blir arg, och det är att: Det är inte en självklarhet eller ens en ”rätt” du har att kräva att andra människor ska bry sig om dig när du mår dåligt. Att någon annan vill ta av sin tid och försöka hjälpa dig när du mår dåligt. Visst, vi har sjukvårdssystem i Sverige/världen/universum som säger att alla (oavsett kön,etnicitet, religion etc etc) ska ha rätt till vård, och vi har människor som arbetar inom en psykvård, som får betalt för sitt arbete; men när det kommer till kritan, i mötet mellan två människor, så hänger det på den ena människans grundläggande goda vilja och genuina omtanke om att vilja och försöka hjälpa den andra. Att hjälpa någon som man ser mår dåligt. Men: Detta isig är ingen rättighet.
Jag upprepar: detta är ingen RÄTTIGHET (som du typ har rätt att kräva från nån annan människa), utan det är ju en gåva, något som man hoppas på; att någon ska ta dig på allvar och faktiskt bry sig.. Men detta är ju faktiskt ingen rättighet och något som man egentligen kan ”räkna med”… och: detta hänger ju på något sätt på att du är ärlig i din önskan att få vård och ärlig över att du mår dåligt, att du behöver hjälp. Vi kan lagstadga hur mycket som helst, hit och dit, och kritisera vårdformer och behandlingar hit och dit; men faktum är ju att alla som jobbade inom sjuk- och psykvården skulle ju (oavsett om de fick betalt eller inte), krasst, totalt kunna skita i det, skita i att vara där, och dra därifrån när de fått nog av att ta skit, och lämna dig i din utsatthet.. men: vi gör ju det inte. Därför att människor, i grunden, vill hjälpa varandra.. tror jag i alla fall.
Detta tycker jag är en aspekt som glöms bort i den här debatten. Just detta att det är ingen ”rätt” du har att en annan människa ska bry sig om dig där du mår dåligt, och försöka hjälpa dig, när du lägger in dig för vård. Så när folk ärligt försöker göra det (även om det säkert finns mycket att kritisera) så utmanar man den mänskliga tilliten (att du ärligt behöver hjälp av mig för att du faktiskt mår dåligt) genom att spela med människor, på detta sätt, som Anna Odell här gjorde i sitt ”konstverk”… Det är liksom att utmana den grundläggande tilliten som människor har i möten mellan varandra. Att även fast om du kanske t.o.m spottar och slår mig, skriker hat- och skällsord och är utagerande, så försöker jag ändå hjälpa dig för att jag tror på dig när du säger (och visar) att du mår dåligt, för att jag tror på dig som människa; att du behöver – och innerst inne vill - ha hjälp. Att du vill ha hjälp av mig att må bättre och inte stanna i det här tillståndet som jag ser framför mig (även fast du alltså ibland visar det totalt motsatta, så måste jag ändå försöka se dig och tro på dig som människa; att det finns någon människa där inne som lider och vill och behöver få hjälp).
Den tilliten som alltså är, så att säga, det enda ärliga som man äger i en sådan situation när man ligger där på mörkaste botten, med alla oddsen emot sig, i händerna på andra människor; när man vill och försöker bli trodd, försöker bli sedd, respektfull behandlad, osv; för att få hjälp.. Det är ganska idiotiskt att spela med den tilliten på detta sätt, tycker jag; även om hennes tanke var ”god”. Men: det var väl ändå den tilliten hon själv, en gång, förutsatte sig att få och bli trodd på den där gången hon själv, på riktigt, sökte vård, eller..?
Jag vet inte… men: På något sätt är det att vara väldigt föraktfull mot de som, eventuellt, gör sitt bästa för att försöker hjälpa.. genom att bevisa att denna tilliten i situationen inte ens är att lita på.. Det är ju den tilliten som du äger som människa när allt annat är bortskalat, när allt annat är kaos och uppochner. Typ det enda du har kvar och som är värt något. Och som förhoppningsvist är din biljett ut ut mörkret..
Men Odell kanske inte själv ser det så… (?)…
). Men det sög helt klart balle. Hade gärna velat träffa & se Bruna Ganz (jättebra tysk-schweizisk skådespelare; han som spelar Hitler i den uppmärksammade tyska filmen Undergången, f.ö., för er som inte har koll) och ställa frågor till honom. Men så är det. Jag var verkligen ett vrak i måndags. Huvudvärksvrak (och i såna lägen kan jag än mindre än vanligt formulera mig på tyska *fniss*). ”Was glauben Sie, herr Ganz, über die Kindheit von… erm……Glauben Sie das es ist wichtig das, erm… ein moment, bitte… welche…. ja… die… ja.. was denken Sie an, erm, über.. das?…” =D
Nu blir det varmkorv! Med räksallad på.. *mums* Det är väl det jag ids göra nu innan jag ska tvätta, så kanske jag kan köpa nåt annat gott senare ikväll… kanske fixxa en sallad eller göra nån god soppa. Får se om man kan hitta nåt kul på internet…!
