på schemat idag står införskaffande av påskris (inte björk då för nina, utan nåt alternativt – kanske hägg eller syrén funkar? *fniss*), pyntande med gula fjädrar från Hemköpoch hänga upp prydnadsäggen som jag köpte på Indiska. sen ska det tvättas hela kvällen, så man har lite rena och fina kläder att ta med sig hem över påsk (och att ta på sig när man kommer tilbaka!). Köpte en superfin klänning & somrig kjol på Åhléns (!), och har också fixxat sommarens bikini i veckan. Kanske bilder dyker upp sen (vi får se).
Veckans miss var att jag ju hade biljetter (gratis VIP-biljetter!) till filmkvällen med Bruno Ganz på Goethe-Institut här i Stockholm, där han skulle närvara och snacka med publiken innan filmvisningen av hans schweiziska film Vitus (som då skulle visas för första gång i Sverige) . Men jag hade tokhuvudvärk och höll på att somna redan när jag satt och käkade vid tretiden på dagen (filmvisningen var klockan 6). Jag var verkligen typ dödstrött. Sådär toktrött. Så jag insåg att jag inte skulle orka; ska man gå på filmvisning ska man ju va pigg (man vill ju inte hålla på och somna under filmen.. ser ju itne särskilt bra ut… särskilt inte om filmens huvudrollsinnehavare är där. vilken diss liksom. ). Men det sög helt klart balle. Hade gärna velat träffa & se Bruna Ganz (jättebra tysk-schweizisk skådespelare; han som spelar Hitler i den uppmärksammade tyska filmen Undergången, f.ö., för er som inte har koll) och ställa frågor till honom. Men så är det. Jag var verkligen ett vrak i måndags. Huvudvärksvrak (och i såna lägen kan jag än mindre än vanligt formulera mig på tyska *fniss*). “Was glauben Sie, herr Ganz, über die Kindheit von… erm……Glauben Sie das es ist wichtig das, erm… ein moment, bitte… welche…. ja… die… ja.. was denken Sie an, erm, über.. das?…” =D
Desto gladare och piggare är jag idag dock. Nu blir det varmkorv! Med räksallad på.. *mums* Det är väl det jag ids göra nu innan jag ska tvätta, så kanske jag kan köpa nåt annat gott senare ikväll… kanske fixxa en sallad eller göra nån god soppa. Får se om man kan hitta nåt kul på internet…!
Ska försöka hinna iväg till Åhléns och köpa ögonskuggsborstar också. Och ränna iväg och posta ett vykort.
“Italienska bloggare ber om internationell hjälp. Medier kontrolleras stenhårt där och den sista bastionen är just bloggarna – vilket bekämpas från statligt håll. Beppe Grillo ber om foton på människor som håller upp en lapp med “Free Blogger”. Redan har tusentals foton skickats in, skriver Opassande.
Enligt artikeln hos BoingBoing ligger det just nu ett förslag i den italienska senaten som ska tvinga alla ISP:er att blockera godtyckliga sajter, bloggar och sociala media om inrikesministern beordrar det för att sajten uttrycker “olämpliga åsikter”. Någon domstol ska inte vara inblandad.
Ett annat lagförslag ska göra det olagligt att överhuvudtaget publicera någon form av material anonymt, enligt samma artikel.
Om du vill stödja de italienska protesterna mot censur av bloggare gör du så här:
Skicka ett mejl till freeblogger@beppegrillo.it med:
- Subject: ditt namn
- Text: adressen till din blogg
- Attached: ett foto av dig själv med en skylt som säger “FREE BLOGGER”
Jag skickade just ett foto på mig själv. Friheten på internet är under attack i hela Europa, och vi kommer behöva hjälpas åt för att vända den nuvarande trenden mot ökad censur och övervakning.”
Skickade själv iväg ovanstående foto på mig till kampanjen! (ser jävligt gravallvarlig ut, men ämnet är ju inte direkt lattjo…:-/ ). Gör en skylt och skicka iväg ett foto du också!
Eftersom det är den Internationella kvinnodagen heute så satt jag och grunnade på ett skönt bloggbidrag att här bidra med för att uppmärksamma denna ärofyllda dag. Efter noga övervägande får det bli Glynis Johns med sångnumret Sister Suffragettefrån Disney-filmen Mary Poppins(1964) som i år får äran att förgylla denna dag på min blogg. Satt och surfade på YouTube och lyckades av en slump hitta klippet för ett par veckor sedan. Mer behöver inte sägas. Mrs. Banks säger ju allt som behövde sägas! Texten är banne mig i sin enkelhet helt fenomenalt lysande!
Jag visste att det fanns en undermedveten slags mening till varför Mary Poppins alltid var min favoritfilm som barn… även om jag då inte fattade en susning av det hon sjöng om… de facto inget mindr än en grym komprimering av hela kvinnokampens historia och en eldig pamflett för kvinnors rättigheter i ett - allt på blott 2 minuter! LOL. Så kom igen nu tjejer; Sjung med!!
“…and though we adore men individually, we agree that as a group they’re rather stuuupid…!”
LOL. *pussar på Glynis*
Så.. till alla kvinnor som kämpar på tappert därute, till den supersköna Glynis (som f.ö. lever fortfarande!) som ju gör detta nummer här med en sådan fantastisk bravur och energi; till alla män som i alla fall försöker ställa upp på jämställdheten (även om det går sådär), till alla kvinnor i historien som kämpat sig fram… och till alla kvinnor därute idag: En superkram till er alla från mig!!!!!!!!! *superkram*
Nu när delfinalerna i Melodifestivalen är över kan jag konstatera att det nu kommer att bli beslutsångest de luxe. För, enligt mig, som jag ser det, står det ganska självklart mellan två kandidater till ESC-platsen…….. Emilias You’re My World & Malena Ernmans La Voix. För när det gäller båda så kände jag på en gång jag hörde dem, spontant att de vid första lyssningen, att de var direkta låtar som satte sig och dessutom hade något extra.
Donnerwetter. Har hela tiden hållit Emilia som självklar till ESC-posten alltsedan första delfinalen och jag konstaterat att det inte kommit någon som kunde ge henne en kamp on the night. Tills sista delfinalen och sista låten och Malena uppenbarade sig i sin läckra svarta blåsa och var bara supercool och sjöng som en gudinna.
Fan. Nu kommer det att bli svårt. Nu får svenska folket+juryn beslutsångest. Nu kommer det bli som förra året. Oerhört jämnt. Och sen röstar folket på antingen Emilia (och då väljer juryn förstås Malena som då vinner) eller så röstar folket helhjärtat på Malena (men det är Emilia som vinner på juryrösterna). Precis som det snopna dilemmat förra året med Charlotte som vann men Sanna som vann (egentligen).
Emilia har den trallvänligaste, gladaste, direkta, feel-good låten. Malena har å sin sida en originell pop-opera låt som för en gångs skull funkar i sin genre och har något… nytt… extra… udda… jag vet inte. Men det går under huden och man ryser till lite. It will be a close call.
Spontant gillar jag Emilias låt bättre. Soulpop med skön Amy Winehouse-feeling är min stil. MEN: då tänker jag också utifrån min svenska, popinfluerade horisont. FÖR: Ska vi va strategiska så tror jag – faktiskt - Malena är den som har en störst chans att riktigt skrälla och gå hem i ESC… jag vet inte varför… känner det bara på mig… det är opera, det är udda, den sticker ut. Och det känns som något riktigt matigt att flörta öststaterna med. Bara en magkänsla. Dessutom vet jag att Malena är superpoppis i länder som Tyskland, Österrike och Belgien (som dessutom är stora operadiggande nationer). Och den växer för varje lyssning… jag gillar den nästan lika mycket som Emilias låt (och sen vill jag redan här deklarera att jag tycker att Malena är råcool).
Det kommer att avgöras på vem av dem som lyckas göra det bästa framträdandet on the night. Spår jag. Jag gillar trots allt båda låtarna som fan så jag önskar båda brudarna lycka till… Må bästa brud vinna!!
Emilias låt:
Malenas låt:
…tja vad tycker ni..? (eller har jag helt fel..? står det inte alls mellan dessa…? är jag helt ute och cyklar runt? är det BWO eller Alcazar som hellre är vinnare…? men jag tyckte ändå inte att det kändes som det när jag såg dem… på nåt sätt… både BWO och Alcazar har trots allt ändå hittils sina sämsta MF-låtar här… jag vet inte, men jag tror faktiskt inte därför att nån av dem kommer att vinna…………)
Var på lovely Zita (Folkets Bio) häromdagen @Birger Jarlsgatan och såg den väldigt fascinerande och i dagarna aktuella dokumentären Drottningen och jagav Nahid Persson Sarvestani (som också gjorde den uppmärksammade dokumentären Prostituion bakom slöjan och även I livets slutskede – en fantastiskt vacker och rörande dokumentär om vård i livets slutskede på ett hospice, som jag såg när den sändes på SVT). Såg senare också Prostitution bakom slöjan och Fyra fruar och en man. Var därför otroligt nyfiken på denna film där Nahid denna gång porträtterar den gamla Shahen av Irans fru, Farah Diba; numera en borttvingad ex-drottning i Paris sedan Shahens död och den islamska revolutionen i slutet av 70-talet. Skulle egentligen sett 18.00-föreställningen men den var tokslutsåld (!) – tydligen har det varit toksuccé bland alla hippa kulturfreaks här i innestockholm, natürlich - (LOL, så går det när Kulturnyheterna & DN & SvD puffar den på prime time) - så jag fick då snällt vänta och ta en biljett till 21.00-föreställningen istället.
Rätt kul var att precis framför mig på bioraden kom Stina Dabrowski instövlandes i absolut sista minuten och slog sig ner för att spana in filmen. Haha, *wooosh*, från en intervjudrottning till en annan..! Surreal.
BBC:s inslag i veckan om dokumentären (som nu även blivit utvald till Sundance Film Festival):
Filmen var i alla fall grymt bra, tankeveckande och väldigt fin. Jag gillar ju dokumentärfilmer överlag och det var intressant hur man får följa både Nahids resa och perspektiv på Iran från hennes erfarenheter och uppväxt, och så även höra (och se arkivmaterial med) ex-drottningen, från hennes perspektiv, så nära “makten”. Det känns som att för att kunna förstå fundamentalism och religiös fanatism, så måste man försöka möta historien från olika håll.. Därför kändes denna dokumentär viktig då den speglar Irans nutidshistoria och utveckling under de senaste decennierna, genom dessa två kvinnor, men ocks¨för att ett möte här “tilläts”. Denna dokumentär kunde ju göras därför att Farah Diba gick med på det. De flesta gamla potentater och maktmänniskor (statsöverhuvuden och politiker), särskilt i stater där bristen på demokrati och yttrandefrihet varit hård kritiserad och avrättningar av “säkerhetspolis” legio, vägrar ju ofta att delta i sådana här intervju- och programprojekt. De ställer inte upp – med den uppenbara risken att bli (vad som troligtvis ofta är rättvist förtjänt) porträtterad som makthungriga diktatorer och lyxblinda människor medan egna folket ofta lever i fattigdom och i fara för sina liv, om de yttrar något kritiskt om makten.
Men Farah Diba ställer ändå upp. Även trots att hon senare får reda på av sin sekreterare att Nahid var en ytterst aktiv regimkritiker och tillhörde den iranska grupp av studenter som var med och störtade Shahens välde – och som senare tvingade Shahen och hans drottning i livsexil. Farah Diba kunde här (när hon förstod att Nahid inte var nån sån där snäll rojaliströvslickare som skulle prisa Shahen och drottningen) ha gjort som många andra i denna situation; tvärt och bestämt stängt dörren, vägrat vara med, begärt att det filmade materialet skulle förstöras (som troligtvis sker i 99 fall av 100 när journalister försösker sig på sådana här närmare granskande porträtt av kontroversiella personer). Men Farah Diba väljer sedan ändå att fortsätta; med vetskapen att hon mycket väl kan bli kritisk porträtterad; med risk för flera obekväma frågor. Det tycker jag isig är hedervärt (för jävligt många fegar ur!).
Och det är ju det som gör att ett möte här kan ske. Att hon faktiskt vågar möta Nahid. En annan iransk kvinna, men ur en annan generation och med väldigt annorlunda politiska åsikter. Det, och det faktum, att Nahid inte här direkt går på konfrontationslinjen för att totalt halshugga ex-drottningen, utan avvaktar och håller sig och sina egna åsikter om shahens regim tillbaka. Till en början…
Kanske var porträttet och dokumentären lite för snäll. Jag kunde känna att hon kunde har gått lite hårdare åt ex-drottningen ibland.. men samtidigt förstår jag: att det ständigt är en balansgång: vad är viktigare; att vinna förtroende för att överhuvudtaget få någon inblick alls för att kunna ställa några som helst frågor. alternativet kan vara att inte ens få till ett möte och riskera hela dokumentären. Med denna linje och perspektiv, så kanske man kan ställa svårare och allvarligare frågor senare. Och kanske vinna mer.. (?!). Vad jag förstår så är det också det som Nahid är ute efter, mer ett möte än att pressa ex-drottningen. Och kanske är det så att drottningen till sist inte är rätt person att fråga det mest avgörande; som Nahid själv säger i dokumentären “egentligen är det Shahen jag skulle velat ställa dessa frågor”. För hur mycket gift med Shahen hon än var, så var det han som hade makten. Han som var regeringschefen. Inte hon. Även om hon säkert såg en hel del, så hade hon nog inte den totala inblicken i makens politiska affärer. Som de flesta kvinnor bakom “männen med makten” skötte hon troligtvis i huvudsak familjelivet och hemmatjänsten och representerade runt i vackra klänningar, medan maken hade “hand om affärerna”. Fick det intrycket i alla fall. Fast frågan kvarstår ju ändå (och kan ju f.ö. ställas till övriga lyxnarkomaner i världen): Hur kunde dessa människor gå med på att leva i sådan lyx och inte se folkets lidande, inte höra ropen på politisk åsiktsfrihet..?
Att det nu sen inte blev bättre, utan hundra gånger värre – och slöjtvång – efter den islamska revolutionen när Shahen väl var störtad, är egentligen en annan sak… Är det helt okej med lite lagom makthunger?
Fast sen kan man ju också ställa sig frågan här (som överhuvudtaget inte kom fram i dokumentären, men som jag kom att fundera på): styrde Shahen personligen säkerhetspolisen eller var kanske Shahen styrd av säkerhetspolisen och andra krafter… Felinformerades han? Brydde han sig inte? Vilka människor hade han omkring sig? Hur såg Irans övriga politiska situation ut vid den här tiden, vilka andra politiska aktörer var med i spelet? Hur var relationen till grannländerna och omvärlden? Fanns det annat tryck utifrån, inifrån? Kanske skall Shahen studeras och dömas i förhållande till dessa faktorer för att kunna få en helhetsbild.
Intressanta frågeställningar, lite nyttig utomeuropeisk historielektion och en annorlunda inblick gav i alla fall detta möte, som också hade sina rörande stunder (som när Farah Diba berättar om känslorna kring dotterns död) och en hel del humor (som när hon berättar om den gången hon var ensam, satte godis i halsen och trodde hon skulle få dö en riktigt rejäl icke-ärofylld död i media, haha!).
Jag hoppas i alla fall att inte Farah Diba blir avskräckt i och med denna dokumentär, utan vågar fortsätta att möta världen, och möta människor som Nahid. Och kanske även mannen som Nahid pratade med i trappan på festen… Kanske får Farah Diba själv också en annan blick, en annan förståelse och ett annat perspektiv på Iran, dessa händelser och dess folk efter dokumentären (som jag antar att hon vid det här laget sett i dess slutliga form)? Tja, man kan ju hoppas, i alla fall.. Och jag hoppas att den trevande vänskapen mellan dem båda består. Kanske kan den resultera i ett gemensamt samarbete på något sätt för att hjälpa människor i dagens Iran och andra exil-iranier, vad vet jag? Med deras gemensamma perspektiv och olika bakgrunder kan jag tänka mig att de kan bilda en kraftfull tillgång för att hjälpa andra. Åtminstone för att öka politisk medvetenhet för situationen i Iran runt om i världen. Här tror jag att dokumentären kan vara en stor tillgång..!
Ja, naturligtvis kan inte jag heller hålla mig. Naturligtvis måste jag som bloggare och som numera en del av “bloggvärlden” också vara med och kommentera bloggvärldens angelägnaste (o)väsentligheter.. som “BRÅKET” mellan Linda Skugge & Ebba von Sydow. =D Varför skriva om viktiga saker liksom, när man kan skriva om annat kul?! (och catfights är kul; speciellt iscensatta försök till prestige-catfights!)
Det fanns en tid då jag superdiggade Linda Skugge. Men inte för att hon var “feminist och cool brud” eller så, utan för att hon själv rackade ner på människor som rackade ned på andra (kvinnor som män). För att hon var cool på riktigt. Men sen kom hennes “Nu slutar jag kalla mig feminist!”-utspel (ty som maka och mor var hon ju tvungen att ändra sig!) och där i mina ögon förlorade hon precis all sin credd. Mest för att hon i och med detta låtit andra definiera vad som är feminism – och att det var uppenbart att hon själv som kvinna trots allt hade försökt passa in i en mall. Det var väl ändå inte det, det hela handlade om, Linda? Men visst, vad och hur vi kallar oss saker och ting här i livet - och vad vi väljer att inkludera i definitionerna – är ju till syvende och sist inte väsentligt; det är hur vi sen beter oss härefter. Ett av mina favoritcitat är av en snubbe vid namn Georg Christoph Lichtenberg och lyder:
“Man ska inte döma människor efter deras åsikter, utan efter vad dessa åsikter gör dom till.”
Ebba von Sydow störde jag mig enormt på i början – men egentligen inte Ebba själv, utan tidningarnas plötsliga sätt att lansera henne som den nya “tjejen med modekoll”. Det var plötsligt “käcka Ebba” hit och “Ebba med modetipset” dit på varenda jävla framsida i kvällspressen (kändes det som) – och som från ingenstans. Som kvällspressens nya, magiska lilla modefé var hon bara där, redo att trolla fram lite bättre kläder på folk!
Rosenkindad och sockersöt var hon på varenda uppslag i perfekt make och hår, men jag har aldrig för MITT LIV för den skull trott eller inbillat mig att Ebba på någon nivå skulle vara lyckligare, mer perfekt eller “höjd över all vardagsgrå smuts” och hårt slit; som ren människa. Varför skulle man vilja tro eller anta nåt sånt? Att Ebba var en superwoman som enbart var profit- och karriärhungrig, med noll koll på övrigt lidande och förståelse för en annan vardag utanför sin modesida..?
Alltså, bloggvärlden: – tada! – jag står HELT på Ebbas sidahär!
Jag förstår verkligen inte Skugges utspel här…Visst, jag har heller inga barn men om jag hade barn så INTE FAAAN skulle jag börja klaga på andra människor (och kvinnor) som inte hade barn för det (eller människor som enligt min mening hade vad som synes “lättsammare” liv än mig). Så jävla lågt! Som sagt, våra liv ser alla olika ut, vi gör alla våra val utifrån våra förutsättningar för stunden och vi kan alla ha våra personliga helveten, utan att det behöver synas utåt (hög som låg, ensamstående som förälder, gammal som ung). Sen finns det faktiskt jävligt många kvinnor som inte KAN få barn också (tänkt på det Skugge?), samt kvinnor som gärna vill ha barn men som tyvärr – trots idoga försök – bara lyckas träffa på rena puckomän (som troligtvis inte är något pappamaterial att hänga i julgranen) eller kvinnor som gifter sig och får barn men som verkar leva med idiotmän som inte för fem öre delar ansvaret över barnen (för mig tycks det f.ö. som att DET är Skugges problem; hon kanske ska ta sig ett snack med ungarnas pappa.. var var han vid alla dessa tillfällen??). Eller trivs hon med att vara the “ensam supermama mot världen”?!Men varför klagar hon då.. (?). Fan, hade jag tre söta, underbara barn att gosa med på en “sketen madrass från Jysk” (btw, Lindas egen värdering!) på golvet så skulle jag bara ligga där och njuta och gosa away och sen totalt SKITA I vad alla andra kvinnor eventuellt pysslar med därute i sina “karriärer”, och om de nu hade egna barn eller inte……… Hallå?! (men det är ju rätt uppenbart här att vi alla värdesätter lycka i livet – och vad som är väsentligt att bry sig om och uppskatta i vardagen - aningen olika…!).
Även om jag fortfarande inte bryr mig ett skvatt om vad Ebba skriver och anser om mode i sina texter (som jag aldrig läst) runt om i olika blaskor kan jag i alla fall konstatera att Ebba verkar vara en far more sympatisk människa än Skugge, och den tjej som jag skulle vilja bjuda hem till mig på en middag (med eller utan eventuella ungar i släptåg!).
(ps. troligtvis den första & sista bild jag någonsin kommer att ha i min blogg på Ebba von Sydow. ds.)
Jaja. Borde väl blogga lite om den jag också som alla andra.. Har bara inte blivit av då jag jobbat och så har jag hållit på med andra saker. Men jag har naturligtvis följt rapporteringen i media. Och det är naturligtvis mycket intressant och fascinerande på alla sätt allt kring rättegången och hur utfallet slutligen blir. Kul hursomhelst att läsa bloggar och intressanta kommentarer och inlägg överallt runt detta. Mumma, faktiskt. Det positiva är förstås att det blir mer öppen debatt bland gemene man överallt i samhället kring fildelning och upphovsrättsfrågor.
Själv passar även jag förstås på att läsa de aktuella böckerna Piraterna – de svenska fildelarna som plundrade Hollywood av Anders Rydell & Sam Sundberg och 6 miljoner sätt att jaga en älg på av Tony Ernst, om männen bakom Pirate Bay, om hela fildelningens historia med dess teknikutveckling och hur musikdistributionens former sett ut genom tiderna. Det bör alla göra, för det är grymt bra och tänkvärda böcker (har i skrivandets stund läst dryga hälften av båda; simultanläser ) som visar på att frågan ju handlar om så mycket mer, både politiskt och ideologiskt.
Lyssna på rättegången orkar jag dock inte göra (som sänds live på webbradio bl.a), har hört att den är ytterst tråkig och långdragen och åklagaren Håkan Roswall seeeeeeeeg (plus att jag hört några “inspirerande” utdrag själv), så jag nöjer mig med att följa nyhets- och bloggraporteringen för att typ pejla av vad som sker och hur rättegången fortskrider dag för dag sådär. Men intressant är det, helt klart.
Här är DN:s rapport från dag 4. Kunde personligen själv inte vid läsningen av denna rapport låta bli att ha aningen roligt åt ett av styckena där i slutet av texten.. Hihi. Var det bara jag som reagerade över detta?!
09.25 Åklagare Håkan Roswall har ju tidigare under rättegången bett att få återkomma till en finsk fällande dom mot Finreactor (http://www.dn.se/nyheter/varlden/finlandska-fildelare-maste-betala-fyra-miljoner-1.783169), en annan bittorrent-söktjänst. Fredrik Neijs advokat Jonas Nilsson ber å försvarets vägnar att få en kopia av den engelskspråkiga version som åklagaren har.
En översättning till svenska skulle kosta 65.000 kronor gånger fyra och “det är väl onödigt att den kostnaden hamnar på staten, eller var den nu hamnar”, säger Jonas Nilsson. Roswall funderar en kort stund och går sedan med på att förse försvaret med kopior.
Haha. Hallå?! Är det bara jag som reagerar på den ofrivilliga humorn i detta. Jojomen. Se där! :D Visst suger det att behöva punga ut för rena ockerpriser?! Jo, och det är ju det vi konsumenter också tycker som nu fått nog av musik- och filmindustrins sätt, oskäliga prissättningar, kartellbildning, ett styrande av utbud, mm, mm..! Så: visst är det väl tur att kopieringsrätten och fildelning finns? Så kopiera och “fildela på bara”, Roswall & hela åklargarsidan! Ctrl C+V = kärlek!
ETA: Läsvärt i bloggvärlden om fildelning och Pirate Bay, f.ö, enligt moi:
…men annars tycker jag att frågor som beslutande att utöka kärnkraften och hela världekonomins gungning och alla tusen SAAB-anställda (m.fl., m.fl inom storindustrin) som idagarna hotas av arbetslöshet närsomhelst är aningen viktigare (och skrämmande) än Pirat-rättegången… :-S Det är väl kanske därför också som folk ännu mer också inte direkt känner sympati med den övergödda musik- och filmbranschen som vill statuera ett exempel med just The Pirate Bay trots tusentals andra torrent-sajter där ute (för att inte tala om Google; men dom vågar de amerikanska direktörerna @ MPAA, RIAA och Warner Brothers, etc etc, minsann inte ge sig på; men de naughty naughty grabbarna i Svea Rike går för sig att skicka all the big lawyers på och stämma skiten ur!). Trots att film- och musikindustrin inte på något sätt förblöder utan tvärtom fortfarande tjänar miljoners miljoner var år (även fast folk fildelar). De tjänar bara inte lika mycket som förut. Men kanske de inte ska göra det heller… (!) I all evigheters evighet. (men det är ju bara mina two cents..).
Jag talar naturligtvis om Jamba-Katten; den här OERHÖRT jobbiga nätreklamen som bara är all over the plejs.. med den här katten som slickar och slickar, och hälsar “Jag vill bo i din mobil!”… men som bara slickar och drägglar med sin kletiga katttunga över hela ens skärm så att man enbart känner ett sånt där vått – nej inte trevligt – obehag att man ryggar tillbaka. NEJ!! JAG VILL INTE ATT DU SKA BO I MIN MOBIL!!!! DÅ BLIR JAG GALEN!!!!!!!!!!!!! Ständigt slickande hund: ja, möjligtvis… men ändå tveksamt. Ständigt slickande katt: UÄH! Det är i det där ständigt obehaget ligger… slicket isig är inte äckligt… men… den slutar ju aldrig!!! Min kattskräck har säkert något att göra med detta, men trots att jag försöker vill mina obehagsreflexer inte ge vika… trots att jag gör allt för att försöka tänka “nämen vilken söt och gullig och ullig liten katt”….! För det borde vara min naturliga reaktion, det är jag medveten om; att tycka att det är sött, mysigt och rart! Det borde ju vara sött, egentligen. Men det är det INTE. Den här katten är äckligt obehaglig!!
Men slickar sig vidare det gör den… slickar å slickar… (men inte här för jag postar minsann inte hela reklamanimationen här, bara en screen cap)
Ja… jag vet… *ding* ;) MEN DEN GÅR MIG PÅ NERVERNA!!!!!!!!!!!!!!!
). Men det sög helt klart balle. Hade gärna velat träffa & se Bruna Ganz (jättebra tysk-schweizisk skådespelare; han som spelar Hitler i den uppmärksammade tyska filmen Undergången, f.ö., för er som inte har koll) och ställa frågor till honom. Men så är det. Jag var verkligen ett vrak i måndags. Huvudvärksvrak (och i såna lägen kan jag än mindre än vanligt formulera mig på tyska *fniss*). “Was glauben Sie, herr Ganz, über die Kindheit von… erm……Glauben Sie das es ist wichtig das, erm… ein moment, bitte… welche…. ja… die… ja.. was denken Sie an, erm, über.. das?…” =D
Nu blir det varmkorv! Med räksallad på.. *mums* Det är väl det jag ids göra nu innan jag ska tvätta, så kanske jag kan köpa nåt annat gott senare ikväll… kanske fixxa en sallad eller göra nån god soppa. Får se om man kan hitta nåt kul på internet…!
Har bara inte blivit av då jag jobbat och så har jag hållit på med andra saker. Men jag har naturligtvis följt rapporteringen i media. Och det är naturligtvis mycket intressant och fascinerande på alla sätt allt kring rättegången och hur utfallet slutligen blir. Kul hursomhelst att läsa bloggar och intressanta kommentarer och inlägg överallt runt detta. Mumma, faktiskt. Det positiva är förstås att det blir mer öppen debatt bland gemene man överallt i samhället kring fildelning och upphovsrättsfrågor.
