Nyår

Denna afton har jag i år faktiskt en dejt med Jan Malmsjö. Men varför inte?

Hoppas han tar de här brillorna ikväll… det skulle förgylla en hel del! =)

Nyårslöfte? Ska fundera på det (som man säger man när man vill fega ur)

Beware, dom visar Jane Eyre

Shit. Hade jag inte gluttat i lokala morgontidningen (läs: förgårdagens morgontidning) så hade jag gjort världens TV-blunder detta nyår…

Efter att ha genomlidit en oerhört prettostel TV-teattral version av denna fantastiska romanklassiker (se (inte): Jane Eyre, BBC, 1983; Timothy Dalton), en godkänd, normalslaktad version (se (åtminstone framför de andra): Jane Eyre, regi: Franco Zeffirelli, 1996; William Hurt) och en genomslaktad, TOTALVIDRIG version (se (absolut, absolut INTE): Jane Eyre, 1997; Ciáran Hinds)… så håller jag nu tummarna…!

SVT visar nämligen nu upp den senaste versionen i raden av Jane Eyre-filmatiserings-försök; BBC:s nyinspelade, ambitiösa mini-seriealster med Toby Stephens (aka Minerva McGongalls aka Maggie Smiths lillgosse!). Har dock sett bilder från produktionen och min spontana reaktion var då att jag tyckte Toby såg lite för ung och fjunis ut för att fylla Mr. Rochesters skor. Men han är en bra skådespelare, liksom sin ömma moder, så man vet aldrig.. Återstår att se om han lyckas fylla den inre karisman. (visst lät det djupt?)

 So far är Zeffirellis version ändå bäst om man måste välja (totalignorera IMDb-ratingen: folk kan fan inte rösta där) och William Hurts Mr. Rochester & Charlotte Gainsbourgs Jane-porträtt närmast boken. Men jag är inte nöjd. När kommer den FULLÄNDADE, PERFEKTA VERSIONEN? Kan någon filmskapare göra den innan jag dör, please? Det är ju inte som att jag ber om fred på jorden här, eller nåt.

Har Susanna White vad som krävs, månne?

Ikväll, söndag, 22.00, får vi veta.

 (Det bör dock noteras att jag ännu inte har sett 1944 års version med Orson Welles eller 1970 års TV-version med George C. Scott. Har rätt höga förhoppningar om den sistnämnda, ethy det är karismapaketet George C. Scott vi talar om här - men den är APSVÅR att få tag på. Och 1940-tals-versioner av romantiska bokklassiker från Hollywood-fabriken vet vi hur det blir med när det ska göras kärleksmelodram, om så Orson Welles:are gör huvudroller i dem… ! så den går nog fett bort.)

En bra film

 Lördagskvällen bjöd på filmen Illusionisten.

Betyg: 4/5. Och när det gäller den populära debatten Illusionisten vs The Prestige så tyckte jag helt klart denna var snäppet bättre. Bättre skådespelare, bättre regi, snyggare foto, snyggare kostymer. Seriöst; den som klistrat på skäggen och mustascherna på skådisarna här bör få en guldstjärna. Längesen jag såg sån klass på kostym & teatermake-up i en modern film när det gällde tidskänslan som i denna… Manuset var också bättre (twistarna i The Prestige var alldeles för förväntade; de var sådär typiskt amerikanskt twist-skrivna, åtminstone på slutet, och det gjorde att betyget åkte ner..). Det enda som The Prestige hade som var bättre var David Bowie. Han totalägde den filmen i sina scener som Tesla. Allvarligt, denna musikgud borde skådespela ännu mer… !

Sveriges egen Parky

Det finns bara en svensk intervjuvare som NÅGONSIN kommit i samma klass som den brittiske intervju-giganten Michael Parkinson (och då talar jag INTE om Stina Dabrowski-Lundberg, trots att hon kanske träffat flest stjärnor). Nä, jag talar om konsten att göra vardagliga trivselintervjuver och med knivskarp blick läsa av stämningen och att med en air av naturlig pondus ställa frågor med fin finurlig, lekfull finess. Och här ligger Stina i lä, oavsett hur briljant hon är med sina personer; men hennes intervjuver har en helt annan agenda, en helt annan inriktining.

Jag talar om Lasse Holmqvist.  SVT hedrar denna stora intervjumästare genom att visa en ny dokumentär (som man kan spana in på SVT:s hemsida där den ligger ute), Tv till varje pris – en film om Lasse Holmqvist, samt med att visa tre av hans hyllade På parkett-program, där han bl.a intervjuvar Ingmar Bergman, Ingrid Bergman och Zarah Leander.

Men min favorit är och förblir denna intervju med en sprudlande Birgit Nilsson. Och här är del 2 med Sten Broman. =)

Spana in – och låt dig hänföras av Sveriges egen Parky!

 Ja, och för att sjunka ännu mer in i medelålders-varnings-träsket, så måste jag sluta blogga nu, för nu börjar På spåret… =D

Såhär lagar du fisktupp

Lena Nyman som Sirkka i Hasseåtage-filmen Picassos äventyr (1978). Det få vet är dock att det Sirkka sjunger på sin smäktande finska är inget annat än ett finskt recept ur en gammal kokbok. Översätter man den finska texten blir det: ”Såhär lagar du fisktupp: ta först vatten och salt, sedan smör och mjöl och knåda, knåda därefter. Och ta sen rå fisk och fläsk…”  =D

Hasseåtage rules! (ja, Lena Nyman är inte dum hon heller..!)

Buga er för Norma Bates

Något som gör mig lite lyrisk just nu är singeln Bow Down med Norma Bates.

Matti Bye är ett geni

Ja, Mauritz Stiller är inte så dum han heller.  Men Byes filmmusik här… *gåshud* Missa inte att flera svenska stumfilmsklassiker med soundtrack av Matti Bye nu har släppts i en DVD-box, bl.a Körkarlen (1921) och Herr Arnes pengar (1919).

Kommissarie Lynley för oss hungrande

Äntligen är det dags. Nu på lördag intar så vår polishunk åter våra tomma tv-rutor… för alla oss som suktat och hungrat efter världens bästa polispartners ett helt år. Två nyinspelade avsnitt… Och vad jag befarar (!) så är det de allra, allra sista. Jag talar NATURLIGTVIS om Inspector Lynley…

Nå: Ska Havers och Lynley till sist äntligen få ihop det?! Eller kommer det att visa sig att Helen gör en Bobby Ewing och återuppstår i duschen. Isåfall är det jag som åker över till England och stryper manusförfattarna. Kära BBC – ni har mycket på era axlar nu. Ro iland detta snyggt, please. Lika snyggt som ni rodde iland det mästerliga Prime Suspect-avslutet (and I’m forever yours).

Julotta-hangover

Lider fortfarande av en rejäl hangover sen Julottan… (av någon mystisk anledning har det blivit till en tradition att jag och min bror bevistar detta kyrkliga evenemang vid dess totalt okristliga tidpunkt - kl. 6 på juldagsmorgonen – trots att ingen av oss är sådär kristna öht. men kyrkan ligger på knall-avstånd 200 m, kören brukar sjunga ’O helga natt’ + andra julsånger rätt så fint, det hela har en såndär dos gammaldags julstämning med tända stearinljus & det bjuds på gratis fika efteråt. det sistnämna är mycket viktigt för att vi öht masar oss dit, för det är hembakat av världens bästa hembakartanter i hembygdsföreningen). När man så kommer hem vid åtta-snåret rasar man i säng och sover sen till två-tre-tiden. Resultatet varje år blir att man lyckas vända på dygnet och under några dagar har en slags pre-hangover innan nyår.

Julen no more.

  Julen är över. I år tycker jag bara det är skönt. Men jag fick rätt sköna klappar: Parfym, kläder (som passade), el-tandborste, tingeltangel (aka accessoarer), pajform. En bok om Kungliga Dramatiska Teaterns historia. Överhuvudtaget allt en kvinna kan önska sig. Plus en film:

Renoir har jag dålig koll på, så det där kanske kan vara bra, vem vet? Blir dock lite alarmerad av baksidesinfon: ”Renoir skapade en poetisk film om sin egen fascination av naturens skönhet och dess ibland destruktiva krafter.” (hm… om nu inte filmen är precis så, så ska den som skrivit infon skjutas. Heh.)