Kinky poesi från barndomens dagar

Ni vet hur det är när man plötsligt hittar nåt man skrivit från när man var liten. Som barn. I en handstil som man inte längre känner igen, för det tillhör ett barns. Sådär lutande och spretande och med lite blandning av versaler och kapitäler. Det är främmande men ändå inte. Och man liksom stannar upp litegrann.

Jag hittade en liten skrivbok, med “dikter”, som jag skrev i med stort allvar när jag var 7-8 år. De flesta små dikterna eller, snarare, diktförsöken, har jag inget minne av att jag ens har skrivit. Men det är tydligen jag, eftersom jag känner igen mitt barnajags gamla handstil och för att det ändå står ”Denna bok tillhör Nina Andersson” skrivet med en lila tuschpenna på försättsbladet.

Många okända, bortglömda barnarader. Men: så plötsligt hittade jag en riktig höjdare - som också väckte minnen till liv. Minns att jag minsann var SÅ stolt över den!

Har för mig att jag gick i 2:an eller 3:an när jag skrev denna. Vi hade några sådana här skriv-workshops och fick order att skriva dikter och berättelser i våra små skrivböcker. Kommer ihåg att jag hade precis upptäckt tjusningen med att rimma – och att vara jovialisk (dock uppenbarligen inte riktigt rimdiktens korrekta radbrytning och att placera rimorden sist). Tror jag faktiskt var lite influerad av Hasse Alfredson som jag tyckte var en rolig snubbe som jag sett på TV när brorsan och farsan satt och tittade på Hasseåtage-revyer. Kommer ihåg att gamla Gudrun – som alltid gick rastvakt i byxkjol och blus och bruna läderstövlar, och som vi senare i 5:an och 6:an hade kör med och sjöng den makabra “Vår tupp är död!” till hennes pianoackompanjemang för – tyckte att denna dikt var alla tajders när jag visade den för henne. Hon var helt stormförtjust och fnissade så gott, så gott! Annars såg man sällan henne le under lektionerna. Hon var en lärare av den riktigt gamla stammen (en sådan där lärarinna som också fick lära sig att lira piano under lärarutbildningen; på den tiden då det fortfarande var obligatoriskt för alla skolfröknar att också kunna denna konst för att sen överhuvudtaget få greppa en pekpinne).

Jodå du Gudrun! Som barn snappar man upp ett och annat.. För.. Visst är den ändå lite kinky..? Allt.  HAHAHA. Minns fortfarande hur hon plirade med ögonen mot mig genom de där stora runda 80-talsglasögonen som hon hade när hon läste, men som annars hängde runt hennes hals i sådana där långa senilsnören (modell: guldkedja). Kinderna drog ihop och rynkade sig - och sen kom skrattet. Jag tror nog faktiskt att jag ville göra Gudrun glad. Att jag tänkte att jag skulle skriva något riktigt lattjo. Eftersom hon aldrig annars log.

Senare, långt senare, sedan jag slutat gymnasiet och sommarjobbade på kommun, så såg jag henne en sommardag i stadsparken i min lilla småstad: åldrad och med en rullator satt hon på en bänk och blundade mot solen och lyssnade på en grupp ungdomar som var sommarmusikanter och spelade jazz på en liten parkscen. Hon satt sådär stilla och njutande. Och blundade. Verkade inte bry sig om omvärlden ikring. Hennes huvud gungade lite sakta till rytmerna. Det märktes att hon njöt av musiken. Jag ångrade sedan efteråt att jag inte gick fram till henne den gången för att höra om hon kände igen mig och om hon kom ihåg något av de där körstunderna med henne som vi faktiskt alla älskade. Eller bara för att säga hej. Dumt av mig.

Hon kanske är borta nu, jag vet inte. Det där var också några årsedan nu. Hur som helst tror jag Gudrun var riktigt skön någonstans därinne. Under den bistra ytan. Tyckte det märktes att hon levde upp något under våra små körstunder med henne senare i mellanstadiet (då hon hoppade in och vikarierade extra fast hon vid det laget egentligen hade gått i pension tror jag). Det måste man ändå vara om man stilla diggar jazz och blundar mot solen…