Filmtajm.

Har sett två skitbra & två mindre bra filmer nyligen. These:

 
 

Den bästa: Brittisk-skottska filmen Red Road, regisserad av Andrea Arnold. En psykologisk slags dramathriller (som på samma gång har en stor portion socialrealism) som jag hyrde på måfå sedan jag läst baksidestexten och tyckte det lät intressant & bra. Tur för mig (filmen vann tydligen främsta filmpriset i Cannes 2006, men jag hade inte hört talas om den ett dyft ). Handlar om Jackie som arbetar på ett kameraövervakningsbolag i Glasgow (tror jag det var) där hon övervakar olika platser och stadsdelar i staden, för att dokumentera och förhindra brott. En kväll ser hon plötsligt en man som hon känner igen på en av bildskärmarna…

Långt senare läste jag på baksidan av DVD:n att det är Lars von Trier som producerat filmen. Coolt. Denna var verkligen skitbra. En snyggt ihopsnickrad pusselhistoria där vi får följa Jackie som bär på ett förflutet som på något sätt är förknippat med mannen. Riktigt vad får vi inte veta först och det avslöjas sakta allt eftersom filmen utvecklas: Hon börjar förfölja och övervaka hans tillvaro i hemlighet med hjälp av kamerorna på sitt arbete och snart besöker hon även hans bostadsområde… Det är mer psykologiskt drama än thriller dock. Psykologiskt drama med thriller-element. *:)

Gillar man t.ex Mike Leighs och Ken Loachs filmer så bör man gilla denna!

betyg: 4,5/5.

Den näst bästa var Quentin Tarantino’s Death Proof. Har länge haft lite svårt för Tarantino eftersom jag  - troligtvis som en av få  - INTE gillar Pulp Fiction. Alls. Har försökt se om den ett par gånger också, men det går bara inte. Gillade dock Reservoir Dogs typ hyfsat men har ännu ej sett Kill Bill-filmerna. Men det är möjligt att dessa hans senare filmer är bättre. Denna gillar jag definetivt bäst av de Tarantino jag sett hittills iaf. Grymt snygg och fantastisk soundtrack. Och så gillar jag ninjafeminism-budskapet om bitches som ska HÄMNAS. =) Och det handlar Death Proof om. På ett väldigt glammigt och härligt sätt. Ett gäng coola 1970-talstjejer som hämnas en galning (som de facto är en seriemördande, livsfarlig stuntman med döskallebil som mordvapen - något de inte vet om ;)). Superpsykogalningen spelas av en riktigt bra och skön Kurt Russel. Bäst av tjejerna är helt klart den übercoola Zoë Bell (tjejen som kör shipswreck-grejen med remmarna på huven ).

Filmen ligger länge på en solklar fyra. För den är såpass snygg och välspelad. Det som det faller på sen är att slutet är alltför abrubt, och för att historien inte känns helt genomtänkt.. Detta har lite alltid varit mitt problem med Tarantino: Han tar för många genvägar i scener där han ofta är för upptagen med att flörta med 70-talets B-kultrullar; han koncentrarar sig faktiskt nästan för mycket på att hela tiden stapla cool dialog över varann, så att det blir nästan för påtagligt HUR 70-TALSRETROCOOL & 70-TALSSNYGG VI SKA FATTA ATT HAN ÄR (+ vi som tittar på filmen). Lite over the top-igt av coolhet och då blir det inte så coolt till sist.. Filmen är rätt kort och denna gång känns det som att den här faktiskt skulle tjäna på att vara en halvtimme LÄNGRE (inte ofta man tycker så när man ser på film, men denna gång faktiskt; här känns det riktigt så). Men det är bitvis underhållande och snyggt: krasch-scenen mellan det första tjejgänget och Psyko-Kurt är helt ENORMT snygg, liksom alla andra biljaktsscener i filmen. Bäst i filmen: det suveräna användandet av Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Titchs låt Hold Tight. Helt klart. Ljuvligt. =)

betyg: 3,5/5.

Trångt i kistan (Death At A Funeral) var tyvärr inte alls så rolig som jag trodde den skulle va. Brittisk komedi som av någon anledning inte funkade… kom inte på varför. Men en del roliga scener var det ju, så den var inte helt värdelös, men blir tyvärr bara 2/5. Samma sak med Matador (komedi med Pierce Brosnan som yrkesmördare med nervproblem som ballar ur). Jag är dock ändå superglad för att jag spenderade två timmar av mitt liv på denna film, för soundtracket till denna film var så läckert med The Jams A Town Called Malice och The Killers All The Things I’ve Done. Ibland kan man bli man glad av en film bara för sånt.