Wow. USA almost goes European (!)

Finally. Eller äntligen, för att köra på svenskan (jag märker hur jag alldeles för ofta kör med svengelska så mycket att ibland irriterar jag t.o.m mig själv); men jag blev bara så lycklig när jag råkade se en glimt ur tv-serien Tell Me You Love Me på SVT. Jag trodde inte mina ögon: en amerikansk serie -  producerad av HBO! – med explicita sexscener; men med en normal, seriös, vardaglig ton, som behandlade sex i relationer seriöst, som det skall behandlas: som en del av livet. Modig. Snygg. Bra skådespelare. Verkade påkostad. Jag var tvungen att gå in på internet och kolla upp serien, för jag blev så förbluffad (i positivt bemärkelse!) över denna amerikanska series oamerikanska ton. Whoa! För vi talar ju alltså om dubbelmoralens näste, USA, när det gäller sex & samlevnad (”usch, usch, fult att visa och tala om på TV, akta vi skrämmer de små republikanska tonårsbarnen”) å ena sidan: och porrindustrin (hej Playboy!) & exploateringen/sexifieringen av kvinnokroppen typ ÖVERALLT i media (som alla avklädda brudar under sprutande vatten, juckandes mot bilar i nästan typ ALLA r’n'b och hiphop-videos, någon?) å andra sidan.

USA: Världens äckligaste dubbelmoral-land när det gäller sex & erotik. Det vardagliga och naturliga sexet ser de som något fult och farligt och porren ”every man’s right” (med betoning på ”the male” man’s right, inte direkt kvinnans). Det är då man ändå känner sig rätt glad att man kommer från Sverige där vi ju ändå har ett lite mer naturligt och avdramatiserat förhållningssätt till sex. Nakna kroppar ses fortfarande inte som omedelbart sexuella/porriga i Sverige och vi dör inte vid åsynen av dom och blottade könsorgan som fladdrar förbi när vi är oförberedda (om detta nu beror på nissar som Vilgot Sjöman, förföriska skogar & mossor kring midsommar, Fäbojäntan, nyttjande av naturiststränder eller att Sven Wollter friskt visade pitten redan i Widerbergs Mannen på taket så att vi på 70-talet blev färdigchockade för tid och evighet - eller en djupare, långtgående tradition av skandinavisk nakenhet – låter jag vara osagt). Men det är åtminstone långt mycket trevligare än USA:s sexuella moralpanik (även om jag kan känna ibland att vi börjat ta efter den och tyvärr blivit mer porriga och frireligiöst moralpanikiga i samhällsklimatet sen mot slutet av 90-talet). Anyway. Till serien:

Serien är gjord av Will & Graces skapare Cynthia Mort (yay! a woman!! =)) som ville göra en serie som visar och problematiserar den sexuella relationen mellan fyra olika par i olika åldrar - och i olika skeenden i livet och i deras respektive relationer. Där det sexuella går hand i hand med intimiteten och närheten, och där sexet påverkas av parens psykologiska relationer till varandra.

- Man kan inte berätta en historia om intimitet utan att prata om sex. Det är en del av berättelsen och jag ville behandla sexscenerna på samma sätt som jag behandlade de andra scenerna. Det är lika löjligt att klippa bort dem som det är att klippa bort vilken annan känsloladdad scen som helst.

Go girl! (Läs hela SvD intervjun med Cyntia Mort om serien här). Naturligtvis blev det förstås moralpanik de luxe i USA vid sändningen och serien togs ur tablån halvvägs (trots hyllande recensioner som jämförde med Bergman & Woody Allen) - men ändå: modigt & friskt vågat av Mort. Och man måste alltid börja någonstans. Kanske finns det hopp även för jänkarna? ;o)

Missa inte en vacker och modig serie! (Här också ett bra och tänkvärt blogginlägg om serien).

The Enemy är min vän just nu

(tja, inte mycket till video, men…) *lyrisk*

We’ll Live And Die In These Towns

This Song Is About You

You’re Not Alone

Matadors mamma Lise!

Helt oväntat såg jag i tidningen denna morgon att SVT idag visade en dansk dokumentär i två delar (!) om tv-serien Matadors skapare Lise Nørgaard. Om de inte hade puffat för serien (som hade fått det lite mysko namnet En kultiverad argbigga) med en stor bild på Lise i min morgontidning, så hade jag troligtvis missat denna pärla (för er som gjorde det finns det en ny chans den 20/8 då avsnitt ett visas i repris.) Man fick veta mer om Lise Nørgaards tidigare liv; hennes barndom och uppväxt, och jobb som journalist på tidningarna Politiken, Hjemmet och Berlingske Tidende. Om hur hon började samarbetet med Paul Hammerich (som hon senare skrev Matador med), om giftermål och skilssmässa och nytt giftermål med den radikale, politiska journalisten  Jens Nørgaard - som denna gång blev lyckligt. I dokumentären framträdde även Lises två döttrar och gav en öppen bild av sin mamma.

I slutet av denna dokumentärs första del kom man så fram till Matador, med vilkens pianotema eftertexterna fick klinga ut till: dvs. Matador avhandlades alltså inte i denna del, men hela nästa del 2 kommer att ägnas åt Matador!!! =D Men redan i del 1 fick man se glimtar av gamla danska tv-serier från 60- och 70-talet där Lise var med och skrev en del avsnitt, och ett par FANTASTISKA klipp där Helle Virkner (aka Elisabeth) och Arthur Jensen (Herr Schwann) skymtade förbi, bl.a fick man se Helle köra buss i uniform (tack vare att Lise skrev ett avsnitt där hon fick göra det; när alla manliga författarna skrev avsnitt fick Helle bara vara hemmafru och inte köra buss..).

Neurotiska Maud gråter nästan hela Matador igenom iklädd lyxiga nattlinnen.

Nu till det bästa i hela detta avsnitt 1 av dokumentären:

I mitten av programmet visade det sig så plötsligt att Lise privat är bästa vän med en av skådespelarna i serien, Vera Gebuhr (som spelar Frk. Jørgensen), en vital 90-åring som f.ö. också verkade vara polare med Sanne Salomonsen och en dam som kör med egen personlig skräddare, för att sy upp svarta, strykfria dräkter privat till henne! De båda damerna cashade ut och frossade i vin och räkor under en utomhusmiddag och SKVALLRADE loss totalt. SÅ bäst!! Haha, hela det där samtalet mellan Vera och Lise (på en restaurang på Tivoli, tror jag de var) var som en dialog bara rakt hämtad ur Matador. Kändes som om det kunde vara ett samtal mellan Misse Møhge och gamla fru Fernando Møhge, eller nåt. xD Överhuvudtaget kändes Lise Nørgaards eget liv väldigt mycket som Matador, när hon själv berättade om sitt liv och när barnen berättade… ! Jag vet inte, men jag fick bara värsta Matador-stämningen av allt. Lise själv är helt enkelt bara väldigt borgerligt, danskt Matador (ja, ni som sett serien bör förstå vad jag menar när ni ser dokumentären).

Och så fick man reda på att danska Strøget blev en gågata tack vare Lise som vid ett besök i Sverige (!) blivit SÅ imponerad av Helsingborgs (!!) gågata och affärer att hon började skapa opinion i Danmark för att även göra Strøget bilfritt. Så tack vare Lise och Sverige är Strøget vad det är idag. Bara en sån sak!

Och till del 2 hoppas vi nu att vi får se lite stora Matador-stars framträda (annars blir jag redigt besviken om inte NÅN dyker upp iaf) som Holger Juul Hansen, Helle Virkner, Ghita Nørby, Malene Schwarz och Kirsten Olesen, t.ex. *hoppas* Skulle va SÅ gött att höra några av dessa tala minnen från serien och inspelningen!!! Jag hoppas ockå att de kommer att prata lite om Jørgen Buckhøj (Mads Andersen Skjern) och Ove Sprogøe (Dr. Hansen), två av mina Matador-favvisar som ju tyvärr inte finns i livet längre.  Lily Broberg som spelade Ingeborgs (Ghita Nørbys roll alltså) mamma, Katrine Larsen i serien, gillade jag också så himla mycket!! Henne skulle jag vilja veta mer om.. (undra hur mycket de hinner med på en timme, LOL..). Seriöst: denna serie har nåpgra av de bästa karaktärer och personligheter som skapats i tv-världen. Karen Bergs Fru Fernando Møghe är ju helt priceless, till exempel. xD (åååh, vad jag plötsligt känner att jag skulle vilja lägga mig och köra Matador-maraton på hela serien just nu…!!).

Seriöst, ibland får SVT verkligen fnatt och visar helt galet bra grejjor!!!!! *myser*

Avsnitt 2 av dokumentären går nästa fredag 22/8, kl. 18.15 (repris 27/8).

Och, för er som missat Matador kommer här det viktigaste i serien samanfattat, det som man _egentligen_ behöver veta, allt på 6 minuter (dvs triangeldramat Elisabeth-Kristen-Dr. Hansen + den sluga, bitchiga lyxhustrun Iben som bonus), LOL!!!!

Sålt min själ till djävulen..

..har jag gjort idag då jag gått med i Facebook. Men vafan, alla ANDRA är ju där, ju. GAH! Men jag stod emot länge i alla fall. Tycker jag borde få stilpoäng för det hos djävulen, trots allt.

En Hornblower goes bad

Då jag under sommaren njutit av brittiska äventyrsserien Sharpe vill jag härmed tipsa om denna riktigt välgjorda och sköna tv-serie i ungefär samma still som Hornblower (för er som gillar den serien!), men lite oborstad och råare. Och så är dom på land istället för de sju haven. Huvudrollen görs av Sean Bean (übermums! =D), som vad man nästan skulle kunna kalla anti-hjälten Richard Sharpe. Sharpe är hård, rå, kaxig, härdad, okompromissbar (och naturligtvis dras precis ALLA girls till honom som flugor bara han visar sig); men med en känsla för krigföring, strategi och vad som behöver göras är han den brittiska armén oumbärlig då det krisar… =D Han är en liten badguy, som innerst inne när det ändå gäller ändå blir en good guy for his king and his country. Men hade han stött på Hornblower i denna seriens värld så hade de nog inte gillat varandra. *:) Denna serie har en liten annan ton än Hornblower, men jag gillar faktiskt båda var för sig lika mycket, och denna är minst lika välgjord när det gäller skådespelare, kostymer och stridsscener. Utspelar sig under Napoleonkrigen i England, Frankrike och Spanien kring 1810-talet.

Denna serie är tidigare än Hornblower-serien och producerades mellan 1993-1997 (hade själv inte hört talas om den utan blev tipsad av brorsan). Nu har serien släppts på DVD i Sverige och bör kunna hittas på välartade hyrfilmsställen – så har ni minsta lilla lockelse till äventyr, historisk action, brittiska serier och Hornblower-serien så är denna serie ett måste!!

Sean Bean är Sharpe.

ode to birgitta

För någon vecka sedan rapporterades det plötsligt här i lokal-tv och -tidningar att en äldre kvinna som varit på promenad med sin hund i skogen försvunnit i Sveg i Härjedalen på lördagseftermiddagen. Jag tänkte inte så mycket mer på det då, förutom att jag förstås tyckte att det var hemskt. Precis som alla andra så tänker man att det är hemskt när någon försvinner och man hoppas att de ska bli hittade. Många har letat under veckan, räddningstjänst har varit insatt och det har varit skallgång, men fortfarande har kvinnan eller hennes hund inte hittats. Och ingen har något spår. Inga vittnen. Nu i morse läste jag igen om det i lokaltidningen och nu stod namn på kvinnan, och jag blev alldeles tagen och så förvånad när det visade sig att den 66-åriga kvinnan är min gamla klassföreståndare och gympalärare som jag hade under tre år på högstadiet. För bara några månader sedan hade vi elever som gick ut nian för tio årsedan en klassfest (tyvärr utan att några lärare var med då), så därför kändes det här nu lite extra. Mina tankar går till hennes familj, barn och barnbarn.

Så det här inlägget skriver jag nu idag för nu att hedra min gamla klassföreståndare och fina lärare, Birgitta Jonasson (då de nu har offentliggjort hennes namn i HT, att det är hon som är försvunnen, så antar jag nu att det är okej att nämna hennes namn, med respekt för familj och så). Man hoppas ju fortfarande att hon skall hittas och vara välbehållen, men efter att en vecka nu gått och ingen har hört eller hittat några spår efter henne så börjar man ju förstå att så nog inte är fallet..  Därför skulle jag idag vilja skriva lite för att hylla henne här på bloggen. Och skicka en tanke och en kram..

Jag minns hurtiga stunder i gymnastiken (där Birgitta var hurtigast av oss alla), när hon besökte mig på Walléns Optik den där gången när jag praktiserade där i åttan och vi satt och fikade och pratade om ditt & datt länge, jag tänker på alla klassmöten med 9F på måndagar och fredagar för att vädra och träta veckans bekymmer och roliga händelser, mången friluftsdag i skog och elljusspår (alla dessa Riksmarscher!!) och så paintballen (som hon till vår förvåning ville vara med och leka i – medan jag själv och ett par till av oss elever bangade ur; ”gör det inte ont?!”; och stod och hängde bredvid), då när vi skulle hitta på nåt skoj på skolavslutningen. Birgitta kom ur helskinad från striden med paintballfärg-fläckar över hela overallen och uppvisade ett stort, glatt leende när hon framför oss häpna paintball-fegisar tog av sig de stora skyddsglasögonen! Till vår klass stora häpnad verkade hon helt stormförtjust i paintball-leken och såg ut att ha tyckt det var alla tajders! :D

Slank och smidig och hurtig, så  minns jag henne från min skoltid: Hurtig, lite lätt nervig – men glad! - i ett par stora, härliga glasögon (som hon hade då), som alltid immade igen när hon skulle coacha oss i orientering i omklädningsrummet. Men man behövde aldrig vara orolig över att bli bortglömd vid någon tuva för då orienterade hon upp oss. Alltid! Och behövde vi skavssårsplåster var hon framme med en låda.. Alltid redo! Hon hade stenkoll på oss elever - och det var vi så tacksamma för (för det hade inte vi!). =D

Mest minns jag den gången en viss P och jag skulle springa 6 km på tid i nåt konditionstest som hela klassen skulle göra (men som vi tyckte var så löjligt). Varför ska man tävla i idrott? Vard är det här för jobbigt? Och vem vill ut och springa 6 km klockan åtta på morgonen? När man liksom inte vaknade till riktigt på lektionerna förrän klockan 10.. typ… och det var ju magknip efter frukost och mens och skit. Och tonårsobstinens de luxe. Aldrig att vi skulle springa! Vi gick sträckan högst medvetet, hoppade och småpratade, drog riktigt uuuuut på tiden; sist i klassen kom vi på tiden 2 timmar (en tid som torde vara ett skolrekord för denna sträcka). Istället för att springa snabbast gick vi in för att göra sträckan lpå längsta tid. För oss var det vid tillfället en principsak. Man ska inte tävla i gympa och kondition… Även om Birgitta i allmänhet var ytterst tålmodig med idel ohurtiga elever, så: där gick gränsen! =D Det där skulle minsann göras om och nästa vecka stod hon själv vid elljusspåret uttrustad med tidtagarur och tog tid på oss. Ensam med bara oss två. …Då förbättrade vi på tiden med nya rekordet 2 timmar och en kvart… =) Då mulnade hon till. Långsint var hon sen ett tag och skulle ha oss att göra den en tredje gång, men gav väl upp så småningom (insåg kanske att det väl bara skulle bli ett nytt tidsrekord på 2 tim och 30 min) och det hela rann ut i sanden… och sedan tycker jag mig minnas att vi hade rätt roligt åt det där.

Birgitta hade en ändå en slags skön, sträv humor som gympalärare och såg trots allt ändå skämtet i det hela, med dessa två ”omöjliga” gympaelever, för sen skämtade vi med henne om det med glimten i ögat. Och G i gympa fick vi trots allt ändå (för i övrigt på gympalektionerna var vi inte alls omöjliga, om det var nån som trodde det, och vi hade minsann hur kul som helst när vi spelade volleyboll och spökboll och hinderbrännboll – och redskapsgymnastik; det superdiggade jag!). Och skolkade från gympan gjorde vi minsann aldrig. Näver. Vi hade ju Birgitta!!!!! Och vid 9:ans avslutning fick P och jag Östra Skolans lilla stipendium (som gavs till två elever i varje klass) med 200 kr var - och det var klassföreståndarna som utsåg vilka två i varje klass som skulle få det. Och det var Birgitta som nominerade oss! Vilket ändå måste ha betytt att hon gillade oss. Vi gillade i alla fall henne! För i övrigt så trivdes jag som fisken i vattnet under högstadietiden, på gympatimmarna, på Öster och med alla andra lärare och ämnen som vi hade… Faktiskt. I övrigt – förutom det där konditionstestet – var vi ändå ganska välartade. Det var bara det där med att springa 6 km på tid… nä, det var ingen höjdare…

 Sen hade vi hennes make, typ världens bästa lärare, Sven-Erik, i naturkunskap på gymnasiet (och han hade också varit med oss på friluftsdagar och annat ibland med Birgitta på högstadiet), så det kändes på nåt sätt väldigt speciellt och så visste han ju redan vilka vi två var, när vi började i hans Nk-klass. Det var en ren ynnest att få ha denne man, som brann så mycket för att vara lärare och lära ut – och som kunde så mycket! Man blev intresserad för att han var intresserad och alltid smittad av hans entusiasm. Dessutom var han likaså en helskön personlighet, som älskade att utmana elever och sätta lite griller i huvudet på oss för att få oss att fundera och se samband för oss själva. För några årsedan gick denne underbara och omtyckta lärare bort i cancer. Några av oss i klassen skramlade och skänkte lite pengar till begravningen, och när vi var på begravningsbyrån berättade dom där att det var flera elever som hade varit där och gjort samma sak. ”Han måste ha varit mycket populär och omtyckt” sa dom. ”Jaaaaa!” sa vi. Jag hoppas detta värmde för Birgitta för jag har tänkt på hur ensam hon säkert måste ha blivit. Fick uppfattningen att de båda var stora natur- och friluftsmänniskor som på fritiden gjorde massvis tillsammans.

Ibland är livet bara så outgrundligt. Tragiskt och underligt.

Vill hedra Birgitta (och Sven-Erik) med denna video och låt… Tack & kram på er!