Var på lovely Zita (Folkets Bio) häromdagen @Birger Jarlsgatan och såg den väldigt fascinerande och i dagarna aktuella dokumentären Drottningen och jag av Nahid Persson Sarvestani (som också gjorde den uppmärksammade dokumentären Prostituion bakom slöjan och även I livets slutskede – en fantastiskt vacker och rörande dokumentär om vård i livets slutskede på ett hospice, som jag såg när den sändes på SVT). Såg senare också Prostitution bakom slöjan och Fyra fruar och en man. Var därför otroligt nyfiken på denna film där Nahid denna gång porträtterar den gamla Shahen av Irans fru, Farah Diba; numera en borttvingad ex-drottning i Paris sedan Shahens död och den islamska revolutionen i slutet av 70-talet. Skulle egentligen sett 18.00-föreställningen men den var tokslutsåld (!) – tydligen har det varit toksuccé bland alla hippa kulturfreaks här i innestockholm, natürlich - (LOL, så går det när Kulturnyheterna & DN & SvD puffar den på prime time) - så jag fick då snällt vänta och ta en biljett till 21.00-föreställningen istället.
Rätt kul var att precis framför mig på bioraden kom Stina Dabrowski instövlandes i absolut sista minuten och slog sig ner för att spana in filmen. Haha, *wooosh*, från en intervjudrottning till en annan..! Surreal.
BBC:s inslag i veckan om dokumentären (som nu även blivit utvald till Sundance Film Festival):
Filmen var i alla fall grymt bra, tankeveckande och väldigt fin. Jag gillar ju dokumentärfilmer överlag och det var intressant hur man får följa både Nahids resa och perspektiv på Iran från hennes erfarenheter och uppväxt, och så även höra (och se arkivmaterial med) ex-drottningen, från hennes perspektiv, så nära ”makten”. Det känns som att för att kunna förstå fundamentalism och religiös fanatism, så måste man försöka möta historien från olika håll.. Därför kändes denna dokumentär viktig då den speglar Irans nutidshistoria och utveckling under de senaste decennierna, genom dessa två kvinnor, men ocks¨för att ett möte här ”tilläts”. Denna dokumentär kunde ju göras därför att Farah Diba gick med på det. De flesta gamla potentater och maktmänniskor (statsöverhuvuden och politiker), särskilt i stater där bristen på demokrati och yttrandefrihet varit hård kritiserad och avrättningar av ”säkerhetspolis” legio, vägrar ju ofta att delta i sådana här intervju- och programprojekt. De ställer inte upp – med den uppenbara risken att bli (vad som troligtvis ofta är rättvist förtjänt) porträtterad som makthungriga diktatorer och lyxblinda människor medan egna folket ofta lever i fattigdom och i fara för sina liv, om de yttrar något kritiskt om makten.
Men Farah Diba ställer ändå upp. Även trots att hon senare får reda på av sin sekreterare att Nahid var en ytterst aktiv regimkritiker och tillhörde den iranska grupp av studenter som var med och störtade Shahens välde – och som senare tvingade Shahen och hans drottning i livsexil. Farah Diba kunde här (när hon förstod att Nahid inte var nån sån där snäll rojaliströvslickare som skulle prisa Shahen och drottningen) ha gjort som många andra i denna situation; tvärt och bestämt stängt dörren, vägrat vara med, begärt att det filmade materialet skulle förstöras (som troligtvis sker i 99 fall av 100 när journalister försösker sig på sådana här närmare granskande porträtt av kontroversiella personer). Men Farah Diba väljer sedan ändå att fortsätta; med vetskapen att hon mycket väl kan bli kritisk porträtterad; med risk för flera obekväma frågor. Det tycker jag isig är hedervärt (för jävligt många fegar ur!).
Och det är ju det som gör att ett möte här kan ske. Att hon faktiskt vågar möta Nahid. En annan iransk kvinna, men ur en annan generation och med väldigt annorlunda politiska åsikter. Det, och det faktum, att Nahid inte här direkt går på konfrontationslinjen för att totalt halshugga ex-drottningen, utan avvaktar och håller sig och sina egna åsikter om shahens regim tillbaka. Till en början…
Kanske var porträttet och dokumentären lite för snäll. Jag kunde känna att hon kunde har gått lite hårdare åt ex-drottningen ibland.. men samtidigt förstår jag: att det ständigt är en balansgång: vad är viktigare; att vinna förtroende för att överhuvudtaget få någon inblick alls för att kunna ställa några som helst frågor. alternativet kan vara att inte ens få till ett möte och riskera hela dokumentären. Med denna linje och perspektiv, så kanske man kan ställa svårare och allvarligare frågor senare. Och kanske vinna mer.. (?!). Vad jag förstår så är det också det som Nahid är ute efter, mer ett möte än att pressa ex-drottningen. Och kanske är det så att drottningen till sist inte är rätt person att fråga det mest avgörande; som Nahid själv säger i dokumentären ”egentligen är det Shahen jag skulle velat ställa dessa frågor”. För hur mycket gift med Shahen hon än var, så var det han som hade makten. Han som var regeringschefen. Inte hon. Även om hon säkert såg en hel del, så hade hon nog inte den totala inblicken i makens politiska affärer. Som de flesta kvinnor bakom ”männen med makten” skötte hon troligtvis i huvudsak familjelivet och hemmatjänsten och representerade runt i vackra klänningar, medan maken hade ”hand om affärerna”. Fick det intrycket i alla fall. Fast frågan kvarstår ju ändå (och kan ju f.ö. ställas till övriga lyxnarkomaner i världen): Hur kunde dessa människor gå med på att leva i sådan lyx och inte se folkets lidande, inte höra ropen på politisk åsiktsfrihet..?
Att det nu sen inte blev bättre, utan hundra gånger värre – och slöjtvång – efter den islamska revolutionen när Shahen väl var störtad, är egentligen en annan sak… Är det helt okej med lite lagom makthunger?
Fast sen kan man ju också ställa sig frågan här (som överhuvudtaget inte kom fram i dokumentären, men som jag kom att fundera på): styrde Shahen personligen säkerhetspolisen eller var kanske Shahen styrd av säkerhetspolisen och andra krafter… Felinformerades han? Brydde han sig inte? Vilka människor hade han omkring sig? Hur såg Irans övriga politiska situation ut vid den här tiden, vilka andra politiska aktörer var med i spelet? Hur var relationen till grannländerna och omvärlden? Fanns det annat tryck utifrån, inifrån? Kanske skall Shahen studeras och dömas i förhållande till dessa faktorer för att kunna få en helhetsbild.
Intressanta frågeställningar, lite nyttig utomeuropeisk historielektion och en annorlunda inblick gav i alla fall detta möte, som också hade sina rörande stunder (som när Farah Diba berättar om känslorna kring dotterns död) och en hel del humor (som när hon berättar om den gången hon var ensam, satte godis i halsen och trodde hon skulle få dö en riktigt rejäl icke-ärofylld död i media, haha!).
Jag hoppas i alla fall att inte Farah Diba blir avskräckt i och med denna dokumentär, utan vågar fortsätta att möta världen, och möta människor som Nahid. Och kanske även mannen som Nahid pratade med i trappan på festen… Kanske får Farah Diba själv också en annan blick, en annan förståelse och ett annat perspektiv på Iran, dessa händelser och dess folk efter dokumentären (som jag antar att hon vid det här laget sett i dess slutliga form)? Tja, man kan ju hoppas, i alla fall.. Och jag hoppas att den trevande vänskapen mellan dem båda består. Kanske kan den resultera i ett gemensamt samarbete på något sätt för att hjälpa människor i dagens Iran och andra exil-iranier, vad vet jag? Med deras gemensamma perspektiv och olika bakgrunder kan jag tänka mig att de kan bilda en kraftfull tillgång för att hjälpa andra. Åtminstone för att öka politisk medvetenhet för situationen i Iran runt om i världen. Här tror jag att dokumentären kan vara en stor tillgång..!
Anyway, alla: Se denna intressanta dokumentär!
Har bara inte blivit av då jag jobbat och så har jag hållit på med andra saker. Men jag har naturligtvis följt rapporteringen i media. Och det är naturligtvis mycket intressant och fascinerande på alla sätt allt kring rättegången och hur utfallet slutligen blir. Kul hursomhelst att läsa bloggar och intressanta kommentarer och inlägg överallt runt detta. Mumma, faktiskt. Det positiva är förstås att det blir mer öppen debatt bland gemene man överallt i samhället kring fildelning och upphovsrättsfrågor.
